Restaurering av en liten oval barockspegel (Burchard Precht 1651-1738).

Den restaurerade Precht spegeln har fått en ny chans och ett nytt liv.

När denna lilla spegel kom in till vår ateljé var den i ett bedrövligt skick. Den saknade överstycke och faktum var att tidigare ägare trott att de kvarvarande akantusflikarna var ett nedre ornament, så de hade hängt den upp och ned. Vidare hade spegeln blivit både övermålad, överförgylld och dessutom fått sig ett slutligt lager av bronsering under de senaste århundradena.
Och som det skulle visa sig när vi började den mödosamma framtagningen av originalförgyllningen, även fått några av sina saknade ramornament utbytta mot några dåliga efterapningar i plastic padding. Otroligt nog fanns det facettslipade kvicksilverglaset kvar med en fantastiskt patina.

Det första steget var att leta i litteraturen efter liknande speglar av Burchard Precht, då det var utan tvekan att det var hans verkstad som var upphovsmakare till denna spegel. Som tur var kunde vi hitta en exakt likadan spegel (inte omöjligt att den var tillverkad i par med denna, då det är en ovanlig modell) och utifrån den förlagan och de ornamentsrester som fanns kvar på vår spegel så kunde vi återskapa det exakta utseendet av krönet.

Medan krönet skars till i furu så fortsatte arbetet med att avlägsna alla de sekundära färg och förgyllningslagren för att blottlägga den underbara originalytan, en yta med vackert oxblodsrött poliment och glimmrande guld.

De kompletterade ramornamenten i plastic padding avlägsnades och ersattes med nya träskurna ornament och tillsammans med det nya krönet limmades de på ramen med animaliskt lim som är reversibelt. De nya delarna grundades upp med flera lager animalisk kritgrund enligt samma metoder som under barocken. Polimentet blandades till för att få exakt rätt nyans och sedan förgylldes de kompletterade delarna med bladguld, också det i samma nyans som originalet (bladguld finns i hundratals nyanser, så det gäller att välja rätt om det inte ska synas någon skillnad).

Baksidan av spegelramen med sitt restaurerade krön
Det mesta av originalförgyllningen är framtagen och de kompletterade ramdekorbitarna är avlägsnade.



Slutligen kommer det svåraste i restaureringen, slitning och patinering. Det är en process som måste få ta sin tid, det finns inga standardlösningar, inga genvägar om man ska nå ett realistiskt resultat. Precis som i verkligt slitage som sker under hundratals år måste de nya ytorna utsättas för liknande behandling. det handlar om att lägga på behandlingar och sedan avlägsna dem, sedan påföra nya lager av patina för att sedan avlägsna dem igen. Försiktig nötning på "naturligt" vis utan att det syns spår av det.
Det är en process som kräver tålamod, kunskap och framför allt känsla, något man bara kan få av att ha arbetat mycket med original, efter att ha sett en mängd olika ytor som har utsatts för åratal av olika behandlingar.

Högst upp syns det färdiga resultatet. Från ett vrak, knappt igenkännbar som antikvitet som transformerats till praktspegel! Denna ram kunde lätt ha hamnat i soporna om den hamnat i fel händer, men nu kan den pryda vilken barocksal som helst. Det är det här som är det fantastiska med restaurering, att på ett korrekt sätt och med tidsenligt material kunna rädda och bevara ett kulturarv för kommande generationer, att bevara ett vackert föremål som tillverkats av skickliga händer för nära 300 år sedan av en mästerbildhuggare i ett avlägset Stockholm.